Att mocka skit och relatera till Persbrand

Något av det bästa jag vet är att mocka skit. Det är kanske inte just skiten som får mig att må bra, men det där lagom ansträngande fysiska arbetet, blandat med antingen en podcast i öronen eller bara svagt surrande tankar gör att det nästan blir meditativt. Det är en stund för mig själv, där resultatet av arbetet syns omedelbart och det sker helt utan prestige. Helt ärligt hade jag nog kunnat gå och mocka och pyssla i stallet hela dagen. Det är väl tur att vi bara har tre boxar här så att det är omöjligt att hålla på längre än ett par timmar, haha. Sedan är så klart kontakten med hästarna roligare än att mocka, men på något sätt blir den där ridturen som en belöning för allt slit man lägger ner i övrigt.

Okej, och Persbrandt då? Jo, idag var det Värvets intervju med just Mikael Persbrandt som var på i mina hörlurar och jag kom på mig själv med att relatera till nästan allt han sa. Jag gillar verkligen när ens fördomar om en person bryts och man får uppleva en ny sida av det man trodde att man visste, även fast jag såklart gör mitt bästa för att inte skapa några fördomar. Av just honom har min bild baserats på hans roll som Gunvald Larsson i Beck och löpsedlar om kokain och därför blev jag väldigt fascinerad av att höra honom berätta om sin konst, sin bipolaritet och sina egna tankar om missbruket han nu äntligen har lyckats ta sig ur. Jag slängde iväg ett sms till syrran om hur jag kände igen mig i mycket av det han sa, varpå hennes svar blev att hon sett honom i Vänligen Lars Lerin och tänkt samma sak. Ibland blir man förvånad, och positivt överraskad! 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: